Jesper Huor

Hej, och välkommen till min hemsida!

Jag är reporter, författare, dokumentärfilmare och lärare i journalistik på Stockholms universitet.

Har du en historia som borde berättas – skicka ett mejl så får vi se:

jesper.huor @gmail.com

BOKTJUVEN SOM PJÄS

På Stadsteatern spelas hösten 2021 och våren 2022 På jakt efter bibliotekstjuven, manuset, av teatermannen Filip Alexandersson, är baserat på min prisbelönta P1-dokumentär Bibliotekarien – boktjuven som sprängdes från 2009.

*

DRÖMMEN OM AFGHANISTAN (SvD 21/8 2021)

(Foto: Jesper Huor)

”Jag landade i Kabul 2009 när drömmen om ett demokratiskt, marknadsliberalt och modernt Afghanistan nådde sin kulmen.
Intrycken var överväldigande.

Det var byggboom. Kapitalet flödade. Staden som ligger som i botten av en kittel, omgiven av berg, insvept i smog, stod i snabb förvandling. Biståndskontor poppade upp som svampar ur jorden, drogbaroner byggde palatslika residens i den gräsliga stil som fick namnet narkotektur.

Det var lätt att bländas av USA:s militära och logistiska kapacitet.

I Kabulbubblan minglade det internationella folket med inhemsk elit; på klubben L’Atmosphère, bevakad av kulsprutenästen, flödade alkoholen, i poolen simmade västerländska biståndskvinnor i minimala bikinis medan afghanska tjänsteandar passade upp. Några stenkast därifrån låg myndigheten för religiösa affärer, i flyktinglägren någon stadsdel bort dog småbarn av sjukdom och undernäring.

Dekadens och skriande orättvisor gick hand i hand med reella framsteg: inte sedan Sovjetkommunisternas tid på åttiotalet hade man sett så många kvinnliga studenter sitta på gräsmattorna vid Kabuls universitet med kursböckerna i sina tygväskor. Själv hängde jag en del med en krets unga afghanska poeter, som drack vodka, läste dikter, drömde om frihet, sex och rock’n’roll och som hatade det konservativa islam. Bakom stängda dörrar kunde de slunga ur sig de mest hårresande hädelser.

Bortom Kabuls larm fanns en helt annan värld. En lantlig konservativ värld som alltid stått i opposition mot städerna, det var den världen som nu skulle betvingas med Barack Obamas fantasm kallad ”the surge” – den förföriska och på pappret utmärkta idén att kraftsamla militärt och på kort tid driva bort gerillan och vinna civilbefolkningens hjärtan med hjälpprojekt och massiva infrastrukturbyggen. Vapenmakt skulle skydda framstegen. Det var en dröm jag nästan kunde tro på. Hur skulle en trashanksgerilla kunna stå emot denna övermakt, detta otroliga högteknologiska överdåd?

Långt över hundratusen utländska soldater i hundratals baser i alla landets provinser! Det var lätt att bländas av USA:s militära och logistiska kapacitet. Jag glömmer aldrig Kandahar Airfield, KAF, USA:s största militärbas, en veritabel stad uppbyggd i öknen med trettiotusen invånare och gator med namn som Chinook Road, Tropical Lightning Boulevard, med salsa och yoga och McDonalds – intill milslånga landningsbanor fyllda med bombplan, drönare, helikoptrar och än mer exotiska flygfordon bestyckade med missiler och kanoner som kan regna eld och förstörelse. Men i hela detta enorma stycke Amerika transplanterat in i Centralasien fanns knappt några afghaner! 

Det var det amerikanska projektets essens, en främmande transplantation som stöttes bort av värdkroppen. Allt servicearbete på basen sköttes av ickemuslimska asiater på entreprenad. Afghaner på besök eskorterades och övervakades och kontrollerades noga innan de ens fick komma in, de sågs som säkerhetsrisker allihopa. Och det nog med rätta. Bortom slagorden om att kämpa tillsammans skuldra mot skuldra var de utländska soldaterna hatade, mer hatade än de själva förstod. 

I staden Kandahar mötte jag afghanerna som körde mat från Pakistan till USA:s militärbaser och de sa att de jublade varje gång en amerikan dödades av gerillan. Deras hembyar hade bombats, deras släktingar kidnappats, de törstade efter hämnd, bidade sin tid och längtade efter talibanernas återkomst, sa de. Jag mötte fattigbönder vars land stulits av regeringens krigsherrar men som fått upprättelse av talibanernas shariadomstolar. Jag mötte en Guantánamofånge som frigivits. Han sågs som en hjälte, folk stoppade honom på gatorna och i basarerna. Märkt av tortyr som han var fann han ingen glädje i det.

Jag mötte en talibanledare utanför Mazar-e Sharif i norr och slogs av hur smala anklar han hade (han måste ha levt på svältgränsen), hur ålderdomlig hans kalasjnikov var (kan den ens skjuta?) men också av hans starka övertygelse. Vi kommer att driva bort ockupanterna och återupprätta emiratet en dag, sa han och något i hans röst gjorde att jag trodde på honom.

Kvinnorna längtade inte efter den dagen. Kvinnoförtrycket genomsyrade varje nivå av samhället på ett så genomgripande sätt att det var omöjligt att begripa. För mig som man var det svårt att få föra ett samtal med en kvinna i enrum. Jag mötte nytillträdda Runa Tarin, chef vid Kandahars kvinnodepartement, hennes företrädare hade precis dödats i ett attentat. Hon visade mig en vägg full med fotografier. Bilder av stympade och lemlästade kvinnor, fall som hon försökte få polisen att utreda, men de brydde sig inte. Guvernören, dåvarande presidentens bror, en drogbaron med ett privat CIA-utbildat mordkommando, tyckte hon var besvärlig och drog in hennes livvakter. 

I en gudsförgäten byhåla utanför Herat i väst hade en biståndsorganisation öppnat ett litet internetcenter. Där mötte jag en sextonårig flicka i lysande röd slöja som lärt sig engelska och publicerat noveller på nätet som fått viss internationell spridning och nu brevväxlade hon med folk över hela världen. Jag skulle skriva ett gulligt personporträtt, för mig själv kallade jag henne Rödluvan. Vi utbytte mejladresser och jag minns hennes desperata epost, hon skrev att hon levde i helvetet, att hon skulle bli bortgift med en analfabet och aldrig få skriva en rad mer, bara få stryk och föda barn. Hon frågade om jag inte kunde ta med henne därifrån, hon skulle göra vadsomhelst för det.

Vad svarar man på ett sådant mejl? 

Förtrycket drabbade förstås också de utbildade kvinnorna med arbete i Kabul. Jag lärde känna en afghanska där, som senare kom till Stockholm inom ramen för ett biståndsprojekt. Hon ville ses men ställde in i sista stund. Männen i hennes delegation bevakade henne, skrev hon, redo att sprida livsfarligt skvaller därhemma. Vi sågs i smyg i en nedsläckt hotellobby.

Min reportagebok med den i dag närmast profetiska titeln ”I väntan på talibanerna” kom ut för elva år sedan och jag kan utan glädje konstatera att jag hade rätt i att talibanerna skulle återvända till makten i Kabul. Inte genom att vinna stora militära slag utan genom helt andra metoder: hot, mord, gerillakrig. Och genom att erbjuda vad en hel del afghaner uppfattar som ett slags rättvisa.

Jag skrev att en från början populär invasion – få älskade talibanväldet – alltmer kom att ses som en ockupation, som ett stöd till en avskydd och korrupt regim. Jag skrev om hur de utländska trupperna drogs in i en rad lokala och komplexa konflikter, om hur man upprepade Sovjetunionens misstag och skapade en urban och modern elit i städerna medan landsbygden härjades av krigsherrar understödda av amerikanska bombflyg. Men boken var långtifrån en stridsskrift, kanske var jag väl försiktig i mina slutsatser. Jag ville visa det vackra och fascinerande i Afghanistan, landskapens skönhet, människornas härdighet, historiens skikt och de surrealistiska kulturkrockarna när supermakten USA skulle bygga en demokratisk nation av världens mest stolta, splittrade och fattiga land. Det var en dröm, en utopi lika orealistisk som talibanernas vision om den rättvisa islamiska staten, även om de i dag står som segrare i Kabul.

Jag bläddrar i bildarkivet på datorn och minns de fantastiska främmande landskapen: Kandahars ökenliknande stäpper där nomaderna slår läger med sina dromedarer och lastbilar under en gassande sol. Farahs finkorniga öken med sanddynor höga som skyskrapor. Den bördiga Shomalislätten med sina sprakande höstfärger. Utsikten från vägen till Jalalabad: oändliga landskap av sten och grå öken, bortom dem skymtar de Vita bergen. De tomma Buddhanischerna i Bamiyandalens roströda klippor som öppna sår i urberget. Drakens dal och de metalliska blå sjöarna i Hazarajat. Citadellet i Herat byggt på ruinerna av ruinerna av ruinerna av Alexander den stores fort från 330-talet före Kristus. Bergen som omger Fem tigrars dal med sin brusande flod, dalen som är världens vackraste plats, som Sovjetunionen aldrig erövrade på 80-talet, som talibanerna på 90-talet aldrig tog, som fortfarande hålls av mujahedinhjälten Ahmad Shah Massouds son, men som kan falla vilken dag som helst, för fanatikerna under det vita baneret.

Jag tänker på människorna jag mötte, på skratten och gästfriheten, vad jag såg och vad jag lärde mig och vad jag aldrig riktigt förstod. Jag tänker på Rödluvan. Några hemska erfarenheter och syner i Kandahar och Kabul, barn med sönderslitna kroppar, skakade mig i grunden och fick mig att ge upp mina egna fåfänga drömmar om att bli krigskorrespondent. Jag saknade den mentala konstitution som krävdes, kunde inte stänga av.

Under en riskabel resa i bergen berättade min afghanska ledsagare kärleksfullt om sin fru och sina fem barn, om huset han sparat ihop till, hur han tog hand om sina föräldrar. Det fick mig att ifrågasätta mitt eget atomiserade liv.

Vad gjorde jag mitt i en främmande konflikt, vad hade jag därhemma, en sporadisk flickvän, en liten hyreslägenhet, vem skulle sakna mig om jag försvann? 

Jag flyttade hem och påbörjade ett annat, lugnare liv. Sedan dess har jag följt händelserna på distans. Det är med sorg jag märkt att själva ordet Afghanistan som en gång hade en laddning av exotism, en air av äventyr, av något främmande och fantastiskt – Afghanistan! – idag av begripliga skäl fått en djupt negativ klang och förknippas med religiösa fanatiker, hungrande flyktingar och förtryckta kvinnor. Ibland vill jag utbrista att ja, allt detta är sant, men det finns också en skönhet i Afghanistan, i landskapen, i de härdiga människorna som med mycket små medel lyckas hanka sig fram, många är kanske analfabeter men de bär en rik muntlig poetisk tradition från Rumi till Hafez och vidare fram till dagens alla poeter.

Det är också med sorg jag märker att namnet på landets invånare, afghan, numera är starkt negativt laddat, liksom förgiftat av hatmånglarna online som i ändlösa kommentarsfält raljerar, hånar och föraktar de afghaner som sökt skydd och ett bättre liv i Sverige.

Jag förstår de röster, bland annat svenska Afghanistanveteraner, som tycker vi svikit afghanerna och särskilt kvinnorna, men deras argument om att kriget kunde ha vunnits om vi hållit ut tio eller tjugo år till håller inte. Kriget var förlorat redan 2008 när jag först kom till Kabul. Somliga kännare menar att det hade kunnat gå annorlunda med en annan politik precis efter invasionen 2002 då västmakterna var populära, men att chansen förspilldes. 

Själv tvivlar jag på att någon kan styra Afghanistan.”

(texten nominerad till Röda Korsets Journalistpris våren 2022)

(Foto: Jesper Huor)

*

BILDSTORMARNA OCH GUDINNAN

Om två statyers öde under tvåtusen år, hur de förstördes och byggdes upp och förstördes och byggdes upp igen. 

Läs min Understreckare i Svenska Dagbladet

 

*

MOT ANDRA VÄRLDAR

Om klassiska svenska rollspel och om hur arvet från åttiotalets spelvärldar som Mutant och Kult lever vidare idag hos konstnärer som Simon Stålenhag, Johan Egerkrans och författare som Karin Tidbeck och Anders Fager och aktivister som Gabrielle de Bourg. 58 minuter kulturdokumentär för SVT:s K-Special. 

 

Se dokumentärfilmen Mot andra världar!

 

 

Affisch för premiären på Bio Rio 1/9 2020.

(Form: Richard Schiöldström Bild: Martin Grip)

*

SISTA NATTEN SOM BECKNARE

I min kortdokumentären Sista natten som becknare för SVT från 2020 följer jag en kokainlangare i Stockholmsnatten när han säljer sina allra sista gram. 

*

KULTURPROFILENS UPPGÅNG OCH FALL

Lyssna på min P1-dokumentär Kulturprofilen, kvinnorna och Svenska Akademien från 2018 eller titta på trailern här:

*

ÖVRIGA DOKUMENTÄRER FÖR RADIO OCH TV

Bibliotekarien

I november 2004 skakas Kungliga Biblioteket i Stockholm av ett avslöjande. En av institutionens specialister har stulit ur samlingarna. Böcker värda miljontals kronor är borta. Vem var han, mannen som i åratal förde kollegorna bakom ljuset? 

Belönad med Guldörat, nominerad till andra priser.

Den mest repriserade radiodokumentären genom tiderna – tolv repriser. 

(P1 2009)

Krigets pris

Om kriget i Afghanistan.  (P1 2009)

WikiLeaks och Julian Assange

Den första dokumentären i världen om WikiLeaks och Julian Assange, producerad med Bosse Lindquist för SVT, visad i över 30-länder. 

Hedersutmärkelse i European Mediterranean Film Festival, ”Highly Commended” av Association for International Broadcasting i London, m fl priser.

(SVT 2010)

Gåtan Göran Lindberg

Polischefen Göran Lindberg är mediernas älskling, kvinnojourernas idol och politikernas skyddsling. Han turnerar land och rike runt och talar om jämställdhet och mäns våld mot kvinnor. Men ingen anar att polischefen i åratal bär på en fruktansvärd hemlighet. 

Mest nedladdade P1-dokumentären någonsin.

(P1 2010)

Tragedin i Mazar-e-Sherif (ej online)

Om stormningen av FN-kontoret i norra Afghanistans största stad 2011. Producerad med norska konfliktjournalisten Anders Sömme Hammer. Visad i Norge, Sverige och Finland.

(NRK/SVT 2011)

Fallet Peter Mangs

Om serieskytten Peter Mangs i Malmö, den komplexa och motsägelsefulla människan – popmusikern som förvandlades till rasistisk seriemördare. Flera personer i hans närhet träder för första gången fram med nya vittnesmål. Vad var det som hände?

Nominerad till Susanne Björkman-priset.

(P1 2012)

Böcker:

Sista resan till Phnom Penh

Om min far, som försvann i Kambodja 1977. 

Översatt till danska och norska.

(Ordfront 2006)

I väntan på talibanerna

Möten med poeter, talibaner och feminister. Resor genom krigets Afghanistan 2008 och 2009. 

Översatt till finska.

(Ordfront 2010)

Älskade terrorist

En svensk kvinnas liv bland jihadister i Sverige, Tyskland, Syrien och Georgien. Skriven med Anna Sundberg.
 
Översatt till polska och estniska.
 
”Det är en skakande och stundtals surrealistisk skildring, skriven i en ömsom sagoboksskimrande, ömsom torr, förhörsprotokollsaktig stil.”
 
”fängslande och provocerande”
 
Läs recension i GP och Aftonbladet och SvD
 
 

(Norstedts 2016)